IngerEmKsson

Blev lite inspirerad av en annan bloggvän, som berättade om när hennes tös föddes.

Tänkte  berätta hur det var för mig när mina barn var på gång till världen...
(Varning, det blev ganska långt,,,)

Min  pojkvän och jag fick en lägenhet, det hette att den var möblerad, fast det var bara ett köksbord och 2 stolar, och en kökslampa. Badrum i källaren  Det här var i december 1965. Men mamma vädjade att vi inte skulle gifta oss innan jul
O.K vi väntade till i februari 1966. Så jag hann inte fylla 21 år. Så därför skrev vi till kungs. Och fick godkänt, att få gifta oss. På den tiden lyste det i tre söndagar, vet ej hur det är idag-.
Man var ju lycklig, hade fått lägenhet, och kunde få rå oss själva. Vi var vuxna...

Sedan året efter i augusti 1967 skulle jag få barn. Det var i slutet på månaden barnet skulle födas. Jag sa hela tiden till mina kollegor på Corren som jag då jobbade på- Ni ska se att jag får barn den 3 september "Högertrafikdagen". Så vi får gå till BB. Det var ju et ororsmoment hela tiden. Ja alla kanske inte vet det,. Men det skulle ju vara ett tag då ingen trafik skulle få gå, vid själva omläggningen...

Sedan på den tiden så gick man inte alltid till Mödravårdscentralen, utan jag gick till privat läkare, gynekolog. Så på så vis fick man ingen mödragymnastik, eller träffade mammor i samma situation. Kan kännas lite synd idag..

Jag skulle ha barnet i slutet av augusti. Men tänk jag sade upp mig på Corren den sista maj samma år.
Det var ju oxå korkat. Jag jobbade på annonsavdelningen, så det var ju inget tungt arbete, lite stressigt visserligen innan tiden för annonserna skulle vara inne. Men jag längtade så efter att få vara hemma, och jag hade ju inte ens fyllt 22 år.

Det hör till saken att min mamma var bara 19 år när hon fick mig, och min syster var bara 18 år. Så när jag berättade för mamma och pappa att vi skulle få barn, så sa min kära far, men vad trevligt, vi trodde inte att ni kunde få barn, "skepp ohoj" jag var  ju inte ens 22 år då. Det var ju inte klokt.. Vet inte hur det var på andra platser i landet, men i Linköping, och dom jag var kompis med vi gifte oss ganska tidigt och fick barn....

För att återgå till barnet som skulle födas. Ja jag började få värkar fredag innan H-dagen.
 Maken och jag åkte in på fredag morgon.. Sedan låg jag med värkar på BB,, Man hade ju ingen aning om hur man skulle andas eller någonting hur de skulle bli..  Det var ju inte heller så att papporna var med under hela förlossningen. Det var ovanligt då. Så min man han skulle gå ut när barnet skulle födas, blev det bestämt. Ja det är inte klokt när man tänker idag. De frågade honom innan, och han sa att han nog inte fixade att vara med hela tiden. hmm.Men mammorna var tvungna. Inget ont om honom, det var bara så då... Jag låg på britsen, jag gick väl något i korridoren, ville inte äta, Maken höll på att svälta ihjäl. sedan hade jag skällt på honom och sagt att det fanns en sockerkaka jag bakat han kunde äta. Ja det fanns det inte hihihi. Det var ju lustgasen, man blev ju lite knäppare än vanligt av den...- Ja sedan blev det ju dags, ja när tror ni att detta lilla underbara lilla barn kom fram jo då.
söndagen den 3 september 1967, kl 03.00 på morgonen, mitt i stilleståndet. .. Det var det mest gulliga med svart hår man kunde se, hon vägde 3,620 gr 52 cm lång.  Sedan skulle ju maken hem, och försöka sova lite, för de fick inte sova på BB eller ens få någon mat. . Så han fick gå eller rättare sagt han sprang hem över stångån och grät, han var så lycklig, vi har pratat om det många gånger under dotttern Louise uppväxt...

Moderskapspenningen var 1.080 kronor, skulle räcka till allt, barnvagn osv,

Ja, sedan när jag ringde in till jobbet "Corren", så blev de inte ett dugg överraskade. Ja, Inger det visste vi ju, det sa du ju hela tiden. Det blev som jag trodde....


Hon växte upp och blev en underbart fin tös. vi har väldigt fin kontakt idag, hon har två fina pojkar som är 13 och 15 år. Hon är gift med en fin man som är adopterad från Indien, så pojkarna har fina färger. När de var små så var de mina "Trollungar". De är de ju nu oxå förstås, men man måste vara lite mera försiktig med vad man säger...


Sedan efter tre år så skulle jag få barn igen. 1970. Ja, den sommaren var det väldigt varmt och skönt tyckte alla utan jag som var jättetjock. På den tiden hade man inte åtsmitande kläder utan man hade mammakläder, som var som stora tält runt om sig.  Den här gången skulle jag ha i slutet av november. Ja det var ju jobbigare när man hade ett barn till som ville ha uppmärksamhet och hjälp, Alla tjatade om, tänk vad tjock du är. ska det bli tvillingar. Jag var så urbota trött på folk, kan de inte lämna mig ifred. Tänk att folk måste hålla på och tjata på det där viset.
Jag förstår ju att de inte ville vara elaka. Men jag visste att jag var tjock, jag ville bara att han skulle komma ut.
Man visste ju inte vad det var för sort på den tiden heller. Men man hoppades ju förstås att det skulle bli en pojke eftersom jag hade en tös innan. De sa på Mödravårdscentralen att det blir nog ett stort barn. Jaha, bara det inte blir över 4 kg sa jag.
Ja, sedan åkte vi in  till BB  den Första Advent, på söndagskvällen, på måndg morgon kl 10 kom pojken till världen på själva Andersdagen. Det var ingen lätt förlossning, jag höll på hela natten och jobbade. Pappan var inte med då heller. Han skulle upp och jobba tidigt på måndagmorgon, de trodde inte det skulle bli något. Till saken hör att han jobbade i köttbranschen och det var ju till adventstiden, mycket jobb... Jag tappade över 2 liter blod, så det var väldigt illa med mig då. Förr i tiden sa de att man dog i barnsäng. Men efter mycket om och med så överlevde jag. Pojken var jättefin, sedan att få en pojke som vägde 4,830 gr var 54 cm lång, jag vägde normalt då 50 kg var 1,59 lång. Så det var inte många som kunde förstå att jag kunde få ett så stor barn. Men fin var han och stor och gullig.
Han har oxå varit till stor lycka för mig i livet. Han var mörk vid födelsen, sedan blev han ljushårig.
Eftersom han var så stor så tog de honom till barnsjukhuset, de misstänker diabetes när barnen är så stora tydligen. Men inte. han var frisk. förutom att han fick dra med en jobbig astmaallergi  under sin uppväxt.
Ja de flesta har visst någon form av allergi idag.
Tänk vilken lycka att få två fina barn och en av varje sort, underbara ungar...


Stefan, som han heter har oxå varit till stor lycka för mig, och pappan och för inte minst storasystern.
de har en mycket nära och fin relation, samma humor, så de kan lura och skoja med sin gamla mor ibland. Stefan har oxå två  barn  en tös på 8 år och pojke på 5 år. Stefans barn är ljusa,  de är änglar, de andra trollungar, så det är så stor skillnad på mina barnbarn och alla fyra är helt underbara..

Tack älskade Louise  och Stefan för ni finns och är mina, och för barnbarnen..

Det känns fint att få bli både mormor och farmor innan man blivet för gammal. det är som många säger livets efterrätt. Det är inte att ta för givet att bli både mamma och mormor och farmor.

Man vet hur många som har det svårt att bli gravida, och vill inget hellre än att få ett barn.

Vem vet, hade jag väntat med att försöka få barn, så hade det kanske inte blivet några. Ju tidigare man försöker ju
lättare är de ju att bli gravid.  Sägs det..Men idag vill många göra karriär och resa och förverkliga sig själva. först....

Båda mina barn flyttade hemifrån efter de fyllt 18 år. De var ganska lätt att få lägenhet just då.
Ja vad gör man då, sitter ensam med pappan i huset, och tänker, vad det så här livet skulle bli..
Nä, efter 26 års äktenskap s¨å gick vi skilda vägar,, Vi träffas idag hemma hos barnen, vi tycker båda att det är  trevligt när vi träffas, Jag är omgift och han är sambo med en annan trevlig kvinna..

Har du orka läsa ända hit, så önskar jag dig en trevlig Nobeldag!!