IngerEmKsson

Har sparat en gammal tidning med en intervju med Cornelis Vreeswijks f d hustru Anita Strandell.

På hans begravning så sjöng hon och Tre Damer. De hade fått löfte att sjunga i början av gudstjänsten, annars hade hon nog inte klarat av detta, säger hon.

Precis innan prästen började att tala föll ett ljus ur en golvljusstake.

Anita hade  oxå innan begravningen prata med hans första fru Bim.
Av henne hade hon fått veta att Cornelis på sin 50-årsdag hade pratat med Bim om hur det kunde tänkas se ut på andra sidan. Han var märkt av sjukdom och visste att han snart skulle dö.

Bim och Cornelis kom överens om  att han skulle ge henne ett tecken via ett levande ljus, om han hade det bra.

Så självklart tänkte Anita på det när ljuset, helt omotiverat, föll i golvet inför begravningen.
Det gjorde den svåra stunden lite ljusare.


Jag har läst denna intervju många gånger, och tycker att det känns både lite kusligt, varmt och tryggt.


Vad ska man tro?      Finns det någon som vägleder mig?

Ja nu är det snart MORS DAG. Maj är en tung och jobbig månad för mig. Det är så många tankar och minnen som dyker upp. På tisdag är det 3 år sedan min älskade lilla Mammi gick bort, och jag saknar henne så oändligt mycket. Hon hade det så jobbigt sista tiden, då jag var hos henne, hon kämpade in i det sista.  Men till slut tog den hemska sjukdomen överhanden. Vi har alltid sagt att MAJ månad är mammis månad. Hon är född i maj, hon gifte sig i maj, hon dog i maj, dagen efter deras 60 åriga bröllopsdag, samt att hon hette Maj, och sedan Mors Dag i maj. Mammi levde alltid upp på våren hon älskade den årstiden med all grönska och alla underbara blommor.. Hon blev glad åt den enklaste lilla bukett vi barn kom hem med från skogen. Och även senare i livet så var blommor hennes liv,, det var därför alltid så kul att ge henne blommor..Och av pappa fick hon alltid storslagna blommor, han visste vad hans kvinna önskade sig.



Detta är ett gammalt foto av mamma Maj, hon var bara 17 år  på detta foto.. Jag tror att pappa och hon var ganska nyförlovade. Hon var en glad och go  liten rund ,min mamma. Hon  ser  lite allvarlig ut på fotot. Men hon hade alltid lite komplex för hon hade en "Thore Skogman" glugg mellan framtänderna.. när hon var ung gick hon med tandställning i flera omgångar, men sedan gled tänderna isär igen. På den tiden hade de inte den kunskapen de har idag..
Men skrattade och var glad var hon ändå. Och gluggen mellan tänderna, det var ju vår mammi. Och fina friska tänder hade hon ända in till sina sista dagar,,

Ofta när jag kommer hem från jobbet så tänker jag, "nu ska jag ringa mammi".. Men kommer sedan på, nej det går inte. Det är med sorg i hjärtat jag då kommer på det, jag har ingen mamma,, foton har jag står lite varstans, som jag sitter och tittar på, dammar och pratar lite med. Hon skulle gjort precis likadant, Jag går in i olika kyrkor när jag kommer förbi.. Tänder ett ljus för mammi och även för  pappa förstås. Det känns om man kommer mera nära dem när jag kan sitta ner där en stund, tänka tillbaka på mycket de sagt,  och lärt, och varit goda förebilder för mig och min syskon. Efteråt känner jag mig mycket starkare och känner att jag på något vis fått lite kontakt med mamma och pappa..

Det som jag nästan genast kom att tänka på efter den 20 maj 2005, när mamma dog  var att,  nu är jag äldst i min släkt, inga gamla släktingar finns kvar. Men på något vis har jag nu vant  in mig i detta.. Det är ju en del av livet. Men ibland känns det väldigt tungt och jobbigt. Men underbart att man har man, barn barnbarn syskon och syskonbarn.. Det är inte alla förunnat att ens ha det.


Mina barn Louise och Stefan avgudade sin mormor, de går ofta till graven med en blomma, tänder ett ljus. Vi pratar mycket om henne, barnbarnen pratar oxå om henne, hon hann ju vara med och lära känna även dem. Och det är jag glad för i allafall för barnbarnens skull. Pappa hann ju aldrig träffa dem innan han dog.. Men en mamma och mormor är ofta mera nära sina barn.. inte alla men många,, ibland är papporna mer nära ...

Vi saknar dig nu till MORS DAG nästa söndag.



En Mor är något speciellt!

Det finns en plats när jag var barn,
långt undan världens kiv,
där satt jag på min moders knä,
där sagans fe fick liv.

Med blick så varm, med röst så mild
berättade hon så,
och jag var glad och trygg hos mor
- allting var lycka då.



Hur skulle det bli, min kära,
om sorgen en dag kom nära,
om livet gav
dej tunga krav
och ledsna ting att bära?

Nå, inte behöver du svara,
jag satt här och tänkte bara.

Och huvudstycket
av sånt är skumt
och någonting mycket
mycket dumt.

Så inge behöver du svara.
Jag satt här och tänkte bara.

av Nils Ferlin

Idag var dagen för att ta avsked av min älskade Svärmor.
Det var en både sorglig och minnesfylld dag. .

Många släktingar och vänner,hade kommit för att ta avsked.
  Det var en  underbart fin kvinnlig präst..  Hon talade väldigt personligt om hur min underbara gulliga svärmor var. Hur  hon har hållet samman alla barn, barnbarn och barnbarnsbarn. Spindeln i nätet, så som hon verkligen var. Samt att hon hade en enorm humor, ända in i det sista. .

En stor ära och glädje, att fått vara sonhustru till  Dig,  kära Svärmor !



Så vandra vår kära
genom evighetens dörr.
Och ingenting på jorden
kan riktigt bli som förr.
Med tacksamhet skall följa dig
som stjärnorna i rymd.
Visst unnar vi dig vilan,
fast blick i tår är skymd.


Saknar Dig !!

Det har nu gått 2 år och sex månader sen du gick bort.
Jag saknar  dig så oändligt mycket.

Du blev sjuk, först fick du diabetes. Sedan blev du sjuk i cancer.
Det var på hösten 2004, du blev dålig. Du som alltid tyckt om mat. Kunde helt plötsligt inte äta.
Du sa att inget smakade gott. Vi blev ju oroliga för dig, syrran, brorsan och jag. Det var ju viktigt att du skulle äta, det visste vi ju eftersom du hade diabetes.

Vi pratade på telefonen flera gånger om dagen. Eftersom jag bodde 20 mil ifrån dig, och inte kunde besöka dig
varje dag. Syskonen kom ju oftare, eftersom de bor kvar i stan.

Det var alltid så roligt och trevligt när vi kom ner till er, ni pysslade om oss, och vi fick som vanligt
god mat.

I allafall så fick du den hemska sjukdomen cancer i bukspottkörteln, ofta vanligt när man har diabetes.
Du fick vänta länge på operationen. När du väl hade opererats, så kunde de inte bota dig, min älskade mammi.
Vet inte än idag om du fattade vad läkaren sa, att du hade 3 månader kvar av ditt liv. Du verkade så stark.
Du levde 6 månader efter operationen.

När jag och syskonen var hos dig, så sa du ,att du ville ha en likadan begravning som pappa hade. Du bestämde även vad vi skulle ha efter jordfästningen.

Du fick komma hem efter ett par veckor. Jag kom ner när du var nyopererad, och var hemma hos dig en vecka.
Du skulle få hjälp av hemtjänsten. Syrran och brorsan kom upp regelbundet. Jag ringde flera gånger om dagen.

Du hade fått larm, men du larmade aldrig. Du gick och ramlade och slog dig gul och blå. Jag kom ner. Du blev så glad. Hur länge stannar du, Inger?

Vet inte hur många gånger jag åkte, några dagar ,och kom tillbaka igen. Ibland hann jag bara hem, för att sedan prata med dig i telefonen och hörde hur du mådde.

De sista två månaderna var jag hos dig hela tiden både dag och natt. Vi låg bredvid varandra i dubbelsängen.
Ibland var även brorsan och syrran med, vi låg alla fyra och pratade och skrattade.Pratade om hur det var när vi var små. Vi hann gå igenom hela vår barndom.

Du ville att jag skulle berätta för dig, vad du hade gått igenom. Jag försökte att berätta från början då du blev sjuk, och sedan vad doktorn hade sagt - Du ville höra den berättelsen om och om igen.
Inger kan du berätta det där igen, sa du flera gånger.


Men du blev bara sjukare och sjukare. fick mer och  starkare medicin.

Det var bra att vi hade hjälp från den Palliativa vården. De var hemma flera gånger om dagen. Jag fick ringa på natten och de kom och gav dig sprutor. Du hade ju så ont älskade mammi.

Varje dag var jag ute på promenad till apotek och till mataffären. Då var någon av syskonen och bytte av mig.

Sista tiden sov vi ju två varje natt. Vi kunde inte lämna dig, för ibland skulle du gå upp ur sängen och det orkade du inte. Då ramlade du..

Sista natten den 19 maj var er 60-åriga bröllopsdag, då sov brorsan och jag. Sedan den 20 maj kom syrran upp och bytte av honom. Jag gick som vanligt ut och gick , och tårarna rann utmed mina kinder.

Kära Gud , ta hem mamma, sa jag högt. Du hade då i två dagar, legat och bara rosslat.

Senare låg vi som vanligt hos dig, syrran och jag på varsin sida om dig. Du hörde oss nog, vi talde om för dig, vad du betytt för oss och hur mycket vi älskade dig.. Som så många gånger tidigare. Fint att vi fick den tiden,,

Jag höll i din hand, när du somnade in, och då fick du äntligen, lugn och ro, i din kropp och själ.
läkaren kunde inte förstå ,att du orkade med så lång tid efter operationen. Men hon trodde att det kan bero på att jag var där, och att du inte ville lämna mig. Vet du min älskade mammi. Det tror jag med

"Du betyder något för att Du är Du
du betyder något till det sista
ögonblicket i ditt liv
Och vi ska göra allt vi kan för att inte
Bara hjälpa Dig att dö i frid utan även
Leva tills du dör."