Älskade mamma!
Det har nu gått 2 år och sex månader sen du gick bort.
Jag saknar dig så oändligt mycket.
Du blev sjuk, först fick du diabetes. Sedan blev du sjuk i cancer.
Det var på hösten 2004, du blev dålig. Du som alltid tyckt om mat. Kunde helt plötsligt inte äta.
Du sa att inget smakade gott. Vi blev ju oroliga för dig, syrran, brorsan och jag. Det var ju viktigt att du skulle äta, det visste vi ju eftersom du hade diabetes.
Vi pratade på telefonen flera gånger om dagen. Eftersom jag bodde 20 mil ifrån dig, och inte kunde besöka dig
varje dag. Syskonen kom ju oftare, eftersom de bor kvar i stan.
Det var alltid så roligt och trevligt när vi kom ner till er, ni pysslade om oss, och vi fick som vanligt
god mat.
I allafall så fick du den hemska sjukdomen cancer i bukspottkörteln, ofta vanligt när man har diabetes.
Du fick vänta länge på operationen. När du väl hade opererats, så kunde de inte bota dig, min älskade mammi.
Vet inte än idag om du fattade vad läkaren sa, att du hade 3 månader kvar av ditt liv. Du verkade så stark.
Du levde 6 månader efter operationen.
När jag och syskonen var hos dig, så sa du ,att du ville ha en likadan begravning som pappa hade. Du bestämde även vad vi skulle ha efter jordfästningen.
Du fick komma hem efter ett par veckor. Jag kom ner när du var nyopererad, och var hemma hos dig en vecka.
Du skulle få hjälp av hemtjänsten. Syrran och brorsan kom upp regelbundet. Jag ringde flera gånger om dagen.
Du hade fått larm, men du larmade aldrig. Du gick och ramlade och slog dig gul och blå. Jag kom ner. Du blev så glad. Hur länge stannar du, Inger?
Vet inte hur många gånger jag åkte, några dagar ,och kom tillbaka igen. Ibland hann jag bara hem, för att sedan prata med dig i telefonen och hörde hur du mådde.
De sista två månaderna var jag hos dig hela tiden både dag och natt. Vi låg bredvid varandra i dubbelsängen.
Ibland var även brorsan och syrran med, vi låg alla fyra och pratade och skrattade.Pratade om hur det var när vi var små. Vi hann gå igenom hela vår barndom.
Du ville att jag skulle berätta för dig, vad du hade gått igenom. Jag försökte att berätta från början då du blev sjuk, och sedan vad doktorn hade sagt - Du ville höra den berättelsen om och om igen.
Inger kan du berätta det där igen, sa du flera gånger.
Men du blev bara sjukare och sjukare. fick mer och starkare medicin.
Det var bra att vi hade hjälp från den Palliativa vården. De var hemma flera gånger om dagen. Jag fick ringa på natten och de kom och gav dig sprutor. Du hade ju så ont älskade mammi.
Varje dag var jag ute på promenad till apotek och till mataffären. Då var någon av syskonen och bytte av mig.
Sista tiden sov vi ju två varje natt. Vi kunde inte lämna dig, för ibland skulle du gå upp ur sängen och det orkade du inte. Då ramlade du..
Sista natten den 19 maj var er 60-åriga bröllopsdag, då sov brorsan och jag. Sedan den 20 maj kom syrran upp och bytte av honom. Jag gick som vanligt ut och gick , och tårarna rann utmed mina kinder.
Kära Gud , ta hem mamma, sa jag högt. Du hade då i två dagar, legat och bara rosslat.
Senare låg vi som vanligt hos dig, syrran och jag på varsin sida om dig. Du hörde oss nog, vi talde om för dig, vad du betytt för oss och hur mycket vi älskade dig.. Som så många gånger tidigare. Fint att vi fick den tiden,,
Jag höll i din hand, när du somnade in, och då fick du äntligen, lugn och ro, i din kropp och själ.
läkaren kunde inte förstå ,att du orkade med så lång tid efter operationen. Men hon trodde att det kan bero på att jag var där, och att du inte ville lämna mig. Vet du min älskade mammi. Det tror jag med
"Du betyder något för att Du är Du
du betyder något till det sista
ögonblicket i ditt liv
Och vi ska göra allt vi kan för att inte
Bara hjälpa Dig att dö i frid utan även
Leva tills du dör."
Sorglig läsning faktiskt...
Jag är i en "liknande" situation fast död har inte drabbat min men mamma är svårt sjuk :(
Min morbror dog för två månader sen och han var som en pappa för mig så jag förstår hur du känner dig, det är en otäck rädsla som aldrig försvinner, det sitter så fucking djupt inne :(
Men skönt att hon fick somna in, enligt mig ska ingen människa behöva lida sjukdomars verkan eller har jag fel?
Beklagar sorgen / Gabriel
Å min kära kära vän....jag minns ju hur du kämpade, hur du pendlade ner till din mamma hela tiden och hur du drog ett så tungt lass.
Jag vet vad din mamma betydde för dig och jag tycker mig förstå hur mycket du betydde för henne.
Jag tänker också så hela tiden på datum..i morgon är det 3 år sedan vi tog adjö av svärfar och jag tänker på pappa också vid vissa datum...
Ja att dö är ju en del av livet, men man kan aldrig riktigt förbereda sig på det och sorg och saknad går aldrig över...
Hoppas helgen blir bra för er...var rädd om dig !
Stor kram från mig till dig.
Hej!vad fint du har skrivit om din kära mor.
Min makes mor dog i cancer 2003.När hon fick diagnosen tg det bara 8 veckor.
Ha det bra i helgen/Anna-Carin
Så fint och vackert du berättar om din älskade mamma.
Och hur ni var hos henne sista tiden och även då hon lämnade denna världen.
Måste har betytt mycket både för henne och för er.
En trygghet för din mor när hon gick över till andra sidan, och för er vetskapen av att ni var med henne och gav henne så mycket kärlek och omtanke tills hon vandrade över dit.
Men förstår att du saknar henne, precis som jag saknar min mamma som lämnade mig för ca. fyra år sedan.
Men jag tror på att en dag möts vi igen i en annan värld.
Stor kram
Tack, till er alla för vänliga kommentarer!
Man blir lite sorgsen ibland, när man tänker tillbaka. Men livet måste gå vidare.
Kram till er alla!/Inger
Vilken otroligt fin och vacker berättelse och inlevelse du bjuder på här. Jag blir alldeles tårögd, då jag läser. Som du kanske vet har jag min mamma som nyligen gått igenom en stor hjärtoperation. Jag är hos henne dagligen.. hon kom hem i tisdagseftermiddag från sjukhuset. Är så svag och hjälplös nu, men vi får hoppas hon piggnar på sig.. hon är en kvinna som så gärna vill leva fullt ut och kämparglöden finns där. Men är blodvärdet inte så högt så är man ju trött.. så alla andra jukdomar som Parkinsons och en mycket dålig rygg samt opererad två ggr i knät (knäprotes) som inte blev så lyckad) Besvär att gå (går både inne och ute med rullator), då är det baske mig inte så lätt.
Min pappa reste till sitt lyckoland för 6 år sedan.. oxså cancer i levern och colstomiopererad..
En pärs det där oxså det kom så plötsligt, men fick nästan 2 år av ganska så dräglig tillvaro. Han som aldrig hade varit sjuk i hela sitt liv.. Han dog hemma bredvid min mamma en natt i september. Mamma passade på honom .. ja så det kan gå..
Det här du berättar är så ljuvligt vackert o rörande.. för visst önskar även jag att vi syskon oxså finns till hands hela vägen när det blir tid för det.. Men nu ska vi hoppas mamma
blir bättre och bättre.. det tar cirkus tre månader innan kraften kommer tillbaka och det vänder.. så jag hoppas verkligen på det. Jag tycker inte alls om att lämna henne och cykla hem som du säkert förstår.
det här blev långt.. du får ursäkta, men när känslorna finns med så går det av bara farten:-)
Trevlig fredagskväll på dig.
Tjingeling
Pia-Lotta! Din mamma kan vara glad som har dig.
Det är underbart så länge man får ha sina föräldrar kvar. pappa dog 6 år före mammi, i demens. Men han var 12 år äldre. Och åldern tog ut sin rätt. Hon skötte honom nästan intill slutet.
Svärfar dog i aug. 93 år. sedan har jag min lilla svärmor som oxå är hjärtsjuk. Hon har ju kommit in på serviceboende nu i lördags. Aldrig haft det så bra säger hon. Men idag var hon dålig igen, har svårt med andningen. Men jag är hjärtans glad så länge vi får ha henne kvar.
Ha det gott/Inger
Raderna blir suddiga och jag får pausa när jag läser det du skrivit.
Dessa minnen om hennes sista dagar blir så tydliga i minnet igen.
Sorgligt men ändå skönt när det blossar upp och man kan få tillåta sig tiden att sörja och gråta igen,,,för
man (jag) tänker ofta på denna goa människa som var min mormor, hör hennes röst och ser hennes ansikte framför mig så tydligt igen, och då tänker jag bara stolt att du var min och du var världens bästa mormor....
;-)
Jag vet.. (anar, tror).. vad du min mamma gick igenom i dessa dagar....puuhh.. vad du e stark
/puss
