IngerEmKsson

Har en tid tänkt att jag skulle berätta hur jag var som liten.

Jag var väldigt blyg, eller ska man kanske säga osäker. Det ordet använder man idag.

Jag är äldst av 3 syskon. Mellan min syster och mig är det bara 20 månader. Min bror är 6 år yngre än mig.
När jag var sex år så var det inte obligatoriskt att man skulle gå i Kindergaten, eller Lekskola som man sade på 50-talet. Utan det var om man var många syskon hemma, och man fick ansöka för att komma in.
Det var nog bara ett visst antal som de tog in. Många 40-talister, Det  fanns inte plats för alla, kan jag tro.

Jag fick börja i Lekis andra terminen, när de andra hade gått en termin. Det var en flicka som var mycket sjuk, så därför fick hon sluta.

Mamma och jag skulle gå på besök, jag var väldigt orolig, men tänk jag kände  ju inte igen någon.
I vilket fall som helst så gick vi dit.
När vi var inne i lokalerna och tittade och pratade med fröken ,så var alla barnen ute på gården och lekte.

Jag kunde se hur alla barnen utanför stod och tittade in på mig, Där jag satt med mamma och fröken.
Det var jättejobbigt, kommer ihåg att jag kände mig väldigt uttíttad och liten.
På den tiden var det inte tal om att man skulle ha någon inskolning. Utan jag fick, vad jag kommer ihåg börja veckan efter. Jag var jättenervös. Mamma följde mig säkert dit, vad jag kan komma ihåg. Hon hade ju min syster och bror hemma oxå att ta hand om.
När vi alla satt vid samlingen och blev uppropade så vet jag, att jag inte vågade, säga JA, när fröken fr¨ågade om jag var där. Och det fortsatte hela tiden, jag satt mestadels med nedböjt huvud. Vågade inte göra särskilt  mycket. Om man sydde eller behövde be fröken om hjälp, så satt jag bara.
Men naturligtvis så tror jag att jag lekte lite oxå, men jag var mycket blyg och osäker.

Har funderat mycket vad det kunde bero på. Var det att  jag inte fick  någon  inskolning, som det är idag.
Jag fick fel start helt enkelt.

Sedan började jag skolan, det var oxå väldigt jobbigt. Jag hade flera km att gå. Var det då någon ex. pojke som kastade snöboll på mig på väg till skolan, då sprang jag hem och grät. Och stackars mamma fick följa mig.

När jag satt i bänken och skrev en gång kommer jag ihåg att stiftet på blyertspennan gick av. Då vågade jag inte räcka upp handen, och be fröken att få gå fram och vässa pennan. Utan jag satt och skrev med bara stiftet.
Vad jag kommer ihåg, så såg hon nog det till slut..

Tänk vilka minnen man går och bär på. Undrar om några barn idag känner samma osäkerhet.

Sedan hade jag ju lekkamrater hemma som jag lekte med. Jag var ju äldst av mina syskon, så dom kunde jag ju styra med, och bygga upp min osäkerhet. Då har jag förstått att jag var kaxig.

Vad jag kommer ihåg när jag blev lite större så vet jag att jag tyckte om att sjunga, inför släkten. 

Det var på den tiden, då Billy Boy var poppis. Men den låter känner nog ingen  igen ,som läser detta .
Men den sjöng jag på ständigt. När vi hade besök hemma av  bland annat mormor och morfar, så ställde jag mig på en stol och sjöng. Var har du varit nu Billy Boy, osv..

De tyckte jag var jättedukltig, och jag fick applåder
Sedan hör det till saken, att sjunga det kan jag inte. Det låter. ..
Kommer ihåg när man hade sång i skolan, och sedan skulle man sjunga upp för betyg. Alla stod på led i korridoren. Sedan fick man gå in en i taget. Det var pest och pina. Man var hypernervös.
Oftast behövde man bara sjunga ett par rader. Ja det kan nästan jämföras med "Idol" uttagningen.

Likadant  var det sedan högstadiet när man skulle ha muntlig framställning, inför hela klassen.
Man hade ont i magen flera veckor innan. Sedan pjäser som man hade till skolavslutning. Man var glad om man inte behövde säga så många rader.

Gick även i söndagsskolan på söndagarna, tidigt på morgonen. Så aldrig fick man sova ut på morgonen. För på den tiden gick man i skolan även på lördagen.

 I allafall så skulle vi ha avslutning i en kyrka till advent. Och jag hade fått i uppgift att tända alla fyra ljusen ett i taget
när någon läste en vers, för första andra  advent osv. Och  för varje ljuständning så gick det åt massor av tändstickor, för jag var så nervös så jag skakade.
Snacka om att man var glad när det var den fjärde advent och alla ljus var tända.

Men hemma tyckte jag om att spela teater inför familj och vänner. Var nog lite clown i hemmets trygga vrå.

Men jag tror framåt åttonde, nionde klass så blev det lite bättre, men att vara blyg,det är fruktansvärt. Man vill ju men törs inte.
Man var så avundssjuk på alla som vågade räcka upp handen och snacka hur lätt som helst.

På mig släppte det inte förrän jag började på gymnasiet och då var jag 39 år.

Men nu kan jag säga att blygseln har kommit av sig. Men jag lider med barn som har det jobbigt i stora grupper och inte vågar säga något.
 
Har jobbat med barn på dagis och fritids, så jag har verkligen förstått, och sett dessa barn.

Måste säga att  det idag är jättebra inskolning inför skolstart. Sedan går de flesta barn på dagis, så de skolas in
tidigare i samhället. På gott och ont. En del barn skulle behöva sin mamma och pappa lite mera, bara få vara, inte ha tusen aktiviteter när de kommer hem.

Har du orkat läsa igenom denna långa berättelse, så önskar jag dig en trevlig onsdag!!!